en ensam och öde plats i någon mot sol-sidan belägen håla, t. ex, förut bebodd af Räf eller Gräfsvin, och utvidgar den efter sin beqvämlighet, eller gräfver en passande under ihåliga träds rötter. Här valpar hon, första gången (redan i andra året) 2-3 ungar, och skall årligen öka detta antal med en mer ända till 9:de året, och sedan i samma ordning aftaga. Ungarne äro de första 9 dygnen blinda, och däggas af modern i nära 2 månader. Händelsevis tagne i boet under de första dagarne, kan en Tik som nyss valpat, lätt bli deras amma, och på det sättet uppfödde, röja de ingen vildhet. Tama som Hundar, visa de sig läraktige och skälla likt dem, blott hesheten förråder arten. Men efter ett halft års förlopp ger merendels den skenbara, fromheten vika för det naturliga lynnet. De börja nu att anfalla Hönsen och sedan andra små djur. Barn äro icke eller säkra för dem, och försigtigheten bjuder att de icke längre lemnas på fri fot. Uppfostrade åter i ödemarken af Varghonan som, eljest rädd och lättskrämd, vågar nu allt för sin afföda, väna de sig tidigt till deras födkrok. Det af föräldrarne uppsnappade villbråd släpas till nästet, och snart lära ungarne sjelfve att jaga i nejden af detsamma, mest i modrens sällskap under första året, hvarefter äfven deras parnings-lystnad sprider dem till aflägsnare orter, der förödelsen går i deras spår.
Tu, högst tre år gammal, har Vargen uppnått sin rätta storlek, och tilltar sedan i styrka; en gammal Varg kallas ock derföre stark. Man har exempel att en sådan vägt nära 5 lispund. 3-4 lispund är den vanliga vigten.
Troligen kan Vargen vinna högre ålder än en Hund, 20-30 år. Delta kan dock icke med fullkomlig säkerhet bestämmas, helst sällan någon lär på naturligt sätt aflida, och när det sker, så saknas ändå födelse-bevis hos den döda.
De så kalladt Högdjuren: Hjortar, Elgar och Rådjur, äro Vargens förnämsta rof. Då större tryta, går han äfven på smärre villbråd, såsom Harar, Storfågel m. m. Som Vargen har skarp syn och hörsel och icke mindre fin lukt, ställer han sin gång alltid emot vinden, då han lätt bedömmer afståndet från de föremål han söker, de må vara på flykten stadde eller hvilande. Han griper alltid djuret vid strupen, och så mycket han förmår bära, släpar han med sig på säker ort; ty vanligen har han vissa hvilställen, stundom ombytliga, särdeles då flere sälla sig till-
