Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
78
VARG.

hopa, men hvilka, när de rifvit något större djur, dela genast på stället vinsten sig emellan. Uppspana de ett Rådjur, skingra de sig för att hinna i dess väg, och när en af dem fällt det, hasta de öfriga till gästabudet, hvilket också någon ibland betalar till sina glupska likar med sitt eget skinn, om densamme, som det säges, blifvit med bloden besudlad.

På as går Vargen icke gerna, så framt det icke är alldeles färskt. Är det gammalt, svälter han hellre flera dygn, och söker smakligare innan han ludrar, i hvilket fall han dock icke äter mer, än för att stilla den mesta hungern, och till vinnande af krafter att ströfva på nytt.

Man skulle knappt tro att en Varg vore Hjorten mäktig, men det är han utan tvifvel. Likväl kan en Hjort frälsa sig ifrån en hel trupp sådana fiender, om han blott hinner vatten, så högt som upp under buken. Vargarne, fruktande för hans vapen, hornen, våga sig icke att simma till honom.

Om en Varg ensam fäller ett större djur, går han natten derpå till samma ställe, tills han förtärt allt, så framt han icke märker tecken till menniskor, då han sällan återkommer.

Antingen Vargarne ha nattetiden ertappat något eller intet på den trakt de göra deras ströftåg, trafva de mot gryningen till en aflägsen och fredad ort, der de hålla sig dagen öfver helt stilla, utan att vexla stället, för att ej af någon bemärkas.

Ett annat märkvärdigt prof af den illparighet som Vargen förenar med sitt yrke är, att då han t. ex. jagar Elgen, förföljer han honom länge, hvarvid, om is-skorpa finnes på snön, Elgen sårar sina baksenor ofvan klöfvarna. Nu släpper Vargen honom och lägger sig att hvila. Elgen, lam och mattad, med Vargen ur sigte, gör äfven detsamma. Efter ett halft dygn tar fienden igen honom på spåret, då han uppjagad, för stelnade fötter och senor icke kan vidare undkomma. Biten i halsen, släpar han sin mördare länge med sig, men stjelper omsider; då det likväl händer, att han, till Vargens olycka, blir i fallet liggande ofvanpå.

På djur som Vargar fälla, upprifva de först magen, idå lungan, hjertat och de andra inelfvorna genast förtäras. Hufvud och läggar lemnas stundom af gästerne, hvilka stinna och mätte vältra sig omkring qvarlefvorna. Ett helt Rådjur år en enda måltid för en hungrig Varg.