Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


8o

VARff.

men skilje* likväl såsom mera långt än bredt, och att de medlersta tärna stå längre framåt och tätare tillsammans, Pl Vargen äro fotlof varne större, bredare och längre från tårna.

Då flere Vargar följas åt öfver ett fält betäckt med djup snö, trafva de i ett och samma spår, liksom blott en enda gjort detsamma. Men komma de ut på en stor väg, så löpa de merendels åtskilde från hvarandra.

Stora jagter hafva blifvit allestädes anställde till utödande af dessa skade-djur så väl i Tyskland som i Frankrike och England. Att detta i det sistnämda Öriket ofta varit föremål för Regeringens omtanka, vittna många påbud allt sedan K. Edgars tid. Vissa brottmålsböter kunde då utgöras genom ett visst antal färska Vargtungor, lemnade al förbrytaren, och en vanlig årlig skatt i Wales bestod i 3oo V^rghufyuden. Under K. Athelstans regering voro Vargar så talrike i Yorkshire, alt ett slags värn uppbyggdes vid Flixton, såsom skyddsort för ressande mot Vargar att icke uppätas af dem. Januari månad, då Vargarne mest härjade, fick namn af Woljmonith, Wolfshed var också i förra tider en lagterm, tillämpad på den som gjort sig Lagen* skydd och säkerhet för lifvet förlustig, liksom dessa odjur*). Anda till i8.:de seklet funnos Vargar inom gränserna af St. Britannien. I Skottland föll den sista 1680, och i Irland 1710, sedan de mycket tidigare blifvit i sjelfva England utöddes.

Troligen voro Vargar fördom sällsynte i Sveriges nedra provinser. Efter förra seklets krigiska uppträden har likväl ofta deras mängd så tilltagit, alt Jägeribetjeningens åtgärd blifvit högst nödvändig. Den allmänna Lagen liar derjemte genom förordnandet om Skallbud, Vurgniits ock jagt tygs hållande, Varggårdars och gropars byggande, samt genom utjäst belöning för hvarje dödadt odjur bidragit åtminstone till förekommande af en allmän landsplåga **). Vargen måste med lod fållas, ty äfven gröfre hagel går på litet afstånd sällan igenom hans tjocka hud, och blir han icke rigtigt anskjuten, slickar han sig som hunden och läker sig sjelf. Saxar, svanhalsar och snaror äro

  • ) Et tunc gerunt caput Supinum, lia quod sine judiciali itifjulsuione rlte

pereant, Bracton,

  • ') Om flera slags Vargfängen finnas nojaktige uppgifter, utom hos

andra författare, i Hillerström] Diap. om Vestmanlands djurfin^eu, Ziitcht.-n Lt*. a:con., Chemtli Diclioun. cccon. &e. &e,