Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kl, O KRYPAREN. 8l

nom hvarderas ljusare yttre kant, och utan tecken till här (eller annan betäckning.

Sådan är skapnaden. Mellan könen skall, enligt JJ«sel, ingen annan skillnad märkas än storleken; lianen har häri något företräde för honan. Deras fortplantnings ärenden äro hittills okända. Honan säges lägga sina egg klumpvis eller flera förenade, och hvart och ett at dem äga perlfärg.

Klokryparen lefver merendels ensam på de ställett de* han träffas. I täppta rum, der' sällan luft eller ljus in-! kommer, i lådor eller skåp, eller under gammal bark lossad ifrån träden, och ännu oftare i böcker som sällan vidröras, synes han hafva sitt naturliga hemvist. Dec är här som han, med lynnet af ett rofdjur i sitt slag, för» följet eller försåtligt öfverraskar de små Tomtekräken (Termes eller Hemerobius pulsatorius) vanligen kallade Väggsmeder, och hvilka han med de rörliga munsprötens klor uppsnappar. Förmodligen är detta hans enda yrke, utan att deltaga i de förödelser, som andra småkräk eller deras larver ofta åstadkomma. Oroad i sitt lugn, ger han sin otålighet tillkänna genom rörelser like Kräftornas ock Skorpionernas, än baklänges gående, än skridande med snabbhet åt sidorna, och under allt detta lyftande klorna till sitt försvar liksom dessa. Det är också säkert dessa sedvanor som fästat de forskandes blickar på honom, ock oskyldigt tillegnat honom titeln af slägting med de fruktansvärdare Natur, alstren, Skorpionerne.

Svenska Fauna kan icke uppvisa någon af det slägtet. De höra, lyckligtvis, till mera' tempererade och varmare luftstrek. Södra Europa äger likväl blott en enda art, men Afrika, Indien och Amerika deremot flera. Den förstnämde är ibland de mindre, den Indiske åter, nästan af en Kräftas storlek, både till bål och munspröt med deras tillhörande klor. Mellan bål och bälg sitta på undra sidan tvenne kamlika utskott fästade. Men det son» i synnerhet utmärker slägtet, är den ledfulla, långa kantiga stjerten, väpnad i ändan med en tagg som år spetsen af den yttersta, hornoktiga, knapplika leden, i hvilken djuret hyser den giftiga vätska som, vid styng gjorda med den nämda taggen, utsipprar genom de vid dess sidor synbara öppningar, och i såret i samma ögon» blick ingjutes. Vid betraktandet af Skorpionens åtbörder, skalle man ock snart tro att han känner ain förmåga. Q-