Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


96 PALMS-TRUCKS MAHET.

Men oaktadt så beskaffad natur, ägs de likväl en i sanning förundransvärd förmåg* att sammandraga »ig. Befintlig* på hafvets yl* , ser man dem skiTtevis än krympa tillhopa, än utvidga sig, och det ar > förra fallet, de återdrifva den vattenmassa, som vidrör deras undra sida; då medelst vattnets motstånd och den rörelse, som vid dess frånskiljande uppkommer, Zjophyten flyttar sig på visst sätt i en ställning tvärtemot den genom stöten ryggade vattencolumnen. Under utvidgandet, som följer snart efter, förnyas tryckningen nedåt, och djuret gör ett nytt steg, och så allt vidare. Ehuru mångfaldige och varierade rörelserne må vara, kunna de emedlertid på tväfHldigt sätt förklaras. Om djuret vill till ex. nalkas hafsytan ifrån djupet, antar det en verti/. cal ställning, och arbetande nerifrån uppåt, höjer det sig genom ett successift, mer eller mindre snällt hopdragande och utvidgande, ända till målet. Vill det åter ombyta sin kosa , lutar det sig p5 sidan , så att kupan gör en hvass vinkel emot horisonten , då stötens rigtning blir sned likasom motståndets , och djurets fart andras. På det sätiet simma hIIs de Manet-arter , som hafva en helt och hållet geléagtig och klotrund form.

Maneternes evolutioner åsyfta särdeles uppfångandet af det rof som passar dem. De arter , som äro försedde med annar, synas också häri liksom mera gynnade af naturen; men det felar äfven icke de andra medel att fylla behofven medelst Tentakler, begåfvade med den finaste känsla. Alftid rörliga, alltid verksamma, insnärja dessa lätt somliga af de i hafsrymden myriadvis fivimlande kräken, hvilka befinna sig inom kretsen, och nu foras'till magens mynning, som öppnad och omgifven med fransar eller hårlika bräddar, snart innesluter offten. — Det är äfven möjligt, alt den egna brännande egenskapen och det fosforlika fenomen , som utmärka en del Maneter, torde vara bidragande fångmedel ; men de tillhöra dock icke alla.

Man skulle likväl traZtiophytemes mage föga passande att uppfylla lifvets förnämsta värf. Dess lösa och geléagtiga väsende, tunna sidor och högst fina sammansättning tyckes icko i stånd att omfatta och smälta sill rof. An mer ökas ovissheten, då ögat, på bästa sätt väpnadt, icke förmår upptäcka, hos en stor del, sådana sugrör, som verkligen finnas inom magens sidor hos andra arter. Troligen spelar dock den, inom samma rymd innsslutna , klibbiga och på tun \