Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
105
DYNT-KRÄKET.

I anseende till de cirkulära rynkorna har kroppen hos dessa Mask-kräk någon likhet med Binnike-Maskarne (Tæniæ), och af den orsaken förenades de af Gœze[1] och Pallas[2] med dem. Men som bandformen är ganska skild från den cylindriska, så blir samma slägtnamn icke heller passande, hvilket andra egenheter, såsom Stjertblåsa m. m. äfven bevisa. För öfrigt är Blåsmaskarnas åtskillnad förklarad af Bloch, Walter, Kölpin, Treutler, Letsom och Gœze; och det är bekant, att alla arter man hittills lärt känna, äga en enkel eller dubbel hakekrans, samt de flestes hufvudända försedd med 4 sugmynningar, hvilka så begagnas, att när Kräket tarfvar föda, utsträcker det sin kropp ur sin egen blåsa, och retar med sitt väpnade snyte capselhudens inre yta, som är med kärl ymnigt försedd, hvarigenom näringssaft tillflyter, hvilken af Maskens sugmynningar upptages och afföres troligen också till stjertblåsan, såsom förvaringsställe, att tjena i brist af felande tillopp utifrån.

Fortplantningssättet af dessa Kräk, så väl som Inelfve-Maskarnes i allmänhet, har man blott gissningsvis kunnat anföra. Någre, såsom Pallas, Gœze och Retzius hafva trott dem alstra lefvande ungar; men om så vore, eller ock om det skedde medelst egg, så lärer ej kunna uttydas, huru afkomman (t. e. hos en i yttre blåsa innesluten art) kan föras till aflägsna kroppsdelar, såsom Lifmodren, och derifrån till de inre delar hos fostret, som äro bestämde till boställen för Mask-Kräken. Man kunde kanske förmoda att egg, möjligen befintliga i blåsan, genom dess bristande, spridas och medelst sugrören upptagas och kringföras. Vare härmed hur det vill, torde nu numera ingen bestrida den satsen, att dessa Kräk, liksom den otaliga skaran af likdanade Natur-alster, äro Djur Ekonomien ensamt tillhörige, och kunna kallas, som Bloch uttrycker det — «en egen verlds invånare.»

Dynt, en bekant åkomma, så kallad sjukdom, hos Svinkreatur, hvilken man fordom trodde bestå i körtlarna, och andre velat jemföra med Venerisk smitta, är då icke annat än nästen eller bon för det slags Blåsmaskar vi här beskrifvit. De finnas i Cellväfven af alla muskler, liksom strödda i kroppen, utan att man röjes någon onaturlig eller för-

    att, börjande från snytet, den vänder sig ut och in, så att hufvudet, gående genom den tomma kroppen, uttränger vid andra ändan, för att efter behof fästa sig och söka sin näring.

  1. Loc. citat.
  2. Stralsund. Magaz. I. st. (1767) p. 64—83. T. 1. 2.