Denna olikhet i lynne och anfallssätt bland Rofdjurens flockar, uttrycker sig i deras yttre tydligast genom det olika förhållandet af tänder och fötter. Djuren af Katt- och Hund-slägtena gå nästan endast på fotens spetsar, utan att stöda på sjelfva fotsålan; de smyga på tå, eller springa med den ledighet, som af ett så tätt vidrörande åstadkommes. De trögare Rofdjuren deremot, såsom Björnslägtet, hvila, vid gåendet, på hela, eller åtminstone på främre delen af fotbladet; deras gång är derföre tyngre och långsammare, och de sakna förmågan att, som de förra, genom språng eller hopp öfverraska sitt rof, eller undkomma sina förföljare.
De svenska djur-arter, som höra till dessa, så kallade Hälgångare, räknas till trenne särskilta slägten, nemligen: Järf, Gräfling och Björn. Af dessa kommer Järfslägtet närmast Veslorna i tandbyggnad och lefnadssätt, och är mera blodtörstigt än de båda följande: Björnslägtet närmar sig mera de djur, som njuta en blandad, äfven vegetabilisk föda, och mellan dessa utgör Gräflingslägtet ett slags mellanlänk, ehuru för mycket afvikande från dem båda, för att naturenligt kunna hänföras till någotdera af dem.
Såsom väsendtligaste kännemärket på detta slägte har man framställt följande: Ett något platt hufvud, med utdragen spetsig nos, hörntänderna upptill hoptryckta, med en kant framtill och baktill, nertill tjocka, krokböjde. Kindtänderna upptill 5, nertill 6, af hvilka den främsta är ganska liten, nästan omärklig. — Dess fullständiga tandsystem består af 34 tänder. Tungan är lång och slät.
För öfrigt har Gräflingen, lika med Björnen och Järfven, 5 tår på hvarje fot, en något plump och långhårig kropp, samt kort svans. — Anmärkningsvärdt är att, då ej allenast Järfven, utan äfven den tunga och oviga Björnen, klättrar up i träden, håller sig Gräflingen, ehuru mindre och lättare, endast vid marken.
Gräflingslägtet synes utgöras endast af några få arter[1], af hvilka den europeiske är ganska lätt bestämd och igen-
- ↑ I Norra Amerika förekommer en annan Gräflingart, Ursus labradoricus Gmel., som ganska mycket liknar vår europeiska, men är hufvudsakligen skild derigenom, at de svarta strimmorna på hufvudet gå ofvan om ögonen, samt utan at vidröra örat. — Den kallas Carcajou hos Buffon, Fr. Cuvier och flera auctorer.
