Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


io8

GRÄFLING.

vit anmärkt hos oss. Jägare skilja i flera länder emellan såkallade HundGräflingar och SvinGräftingar, men Naturforskaren upptäcker ingen väsendtlig skillnad.

Gräflingen hör till de så kallade Nattdjuren, söker mörker , stillhet och enslighet; han är sällan i verksamhet oftare , än då behofvet tvingar honom att sörja för sitt lifsuppehälle, och han smyger då omkring under natten; men när denna är starkt upplyst af månen, vågar han sig icke långt ifrån sitt bo, och det påstås, att han ofta skrämes af sin egen skugga. Hans nästan enda konstfärdighet röjer sig vid gräfningen af hans kula i jorden, hvilket arbete han, med de dertill lämpade fratnföttema, förrättar med mycken både lätthet och ihärdighet. Dessa kulor likna dem, som Hafven bebor, men äro något rymligare , äga oftast den vanliga utgången åt söder, och dessutom en annan, som vid faror eller särskilta tillfällen ken begflgnas, och som ofta först på ett betydligt afstånd, ända till 20 eller 3o steg, från den vanliga utgången , framkommer i dagen. 1 d«ssa kuior, vanligtvis 4 eller 5 fot under jordytan, tillreder djuret ett enkelt bo, eller rättare blott en bädd, af gräs, mossa och dylika ämnen. Der många Gräflingar finnas på en trakt, gräfva de stundom siaa bon ganska nära hvarandra, likväl så, alt hvart djur, eller åtminstone hvart par, har sitt eget. Ehuru sjelf föga renlig, iakttager Gräflingen likväl en större snygghet i sitt bo, och har oftast ett särskilt ställe för orenlighetens lemnande, ett stycke utanför boet. I bergiga trakter inredes någon sienklyfia till boningsställe.

Bland Skandinaviens större djurarter finnes väl icke någon, hvars fria lefnad synes förflyta mera enslig, tung och overksam, än Gräflingens. I lin dunkla kula tillbringar han ej allenast hela dagen, i enslighet och hvila, utan äfven natten under vintermånaderne, och vår nordiske Gräfling synes således verkligen försofva större delen af sitt lif. Den'står i detta afseende till och med i en Anmärkningsvärd motsats till den nordiska naturens öfriga organismer. Det är väl sant, att hos oss äfven vegetationen synes hvila under den itörre delen af året, och en stor del af naturen försänkes i dvala, under en tid, då förlängda nätter blott några timmar afbrytas af solen, och då, vinterns drifvor öfverskyia en blott af vissnade lemningar betäckt jord. Men dessu, så väl växter som djur, hvilka njutit nordens vinterdvala, återhemta dock så till sägandes den förlorade tiden, genom en så myc-