till armar synas. Med åldern erhållas dock båda, och trådarne blifva ända till halfva alnen och deröfver i längden, till färgen dels gulaktiga, dels lifligt röda. Ofvanämde genomskinliga betäckning visar en förundransvärd fin väfnad af fibrer, concentriskt gående jemte hvarandra, och få i ytan likhet med fina skrynklor, hvilka sprida sig öfver de från cirkelns brädd mot kanten gående dubbla ränder eller strimmor. Om djuret midtitu genomskäres, föreställer det blott en klar gelémassa, som under synglaset tyckes alldeles enformig och den enklaste man kan föreställa sig, utan att förete något olikt i sin sammansättning; och genomskinligheten af delarne liksom hindrar att urskilja organerne, om äfven sådane der finnas.
Hvad munnen angår, eller något redskap till födans emottagande, bör förmodligen denna del hafva sin plats under medelpunkten af djurets kropp, dit de rundt omkring hängande trådarne, stundom sol-likt utspridde, stundom medelst rörelser de äga, draga till sig de i vattnet flytande småkräk, hvilka nalkas dem. Men vi känna hittills äfven så litet sättet huru dessa djur mottaga födan, som andra omständigheter i deras hushållning, fortplantande m. m. Hvad som tydligen ses, är deras olika storlek, deras egenskap att snart tillvexa; ty man har anmärkt dem på samma ställen i hafvet inom veckan hafva tilltagit från förstnämda vidd af en liten tekopp, till vida mer än en hattkulles.
Den gulbruna färgen är allmännast hos denna arten. Emedlertid gifvas äfven andra af alldeles lika förhållande till alla delar, men som lysa blåaktiga, hvilken färg dock kommer från undra sidan. Kanske äro desse blott olika kön, hvilket man har anledning att förmoda från sannolika berättelser af dem som påstå sig ha sett begge slagen, de blå och gula, vissa tider sammanhängande.
Deras yta, såsom ganska glatt, gör dem ganska hala vid vidrörandet, och de betäcka äfven den yta hvarpå de ligga, så att ingen luft framslipper vid bräddarne. Med trådarne klibba de vid ojemnheter och kunna dragas i långa, sega strängar, hvilka då slutligen afbrista. Ingen särdeles känsel eller ömtålighet röjts hos dem, så framt icke tryckningen är desto våldsammare, då liksom något convulsiviskt hos dem märkes. Men de upplösas snart i
