Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


54 MÅNGTRÅDIG MANET.

till armar synas. Med åldern erhållas dock båda, och trådarne blifva ända till halfva alnen och deröfver i längden, till färgen dels gulaktiga, dels lifligt röda, Ofvanämde genomskinliga betäckning visar en förundransvärd fin väfnad af fibrer, concentriskt gående jemte hvarandra, och fi i ytan likhet med fina skrynklor, hvilka sprida sig öfver de från cirkelns brädd mot kanten gående dubbla ränder eller strimmor. Om djuret midtitu genomskäres, föreställer det blott en klar getémassa, som under synglaset tyckes alldeles enformig och den enklaste man kan föreställa sig, utan att föiete något olikt i sin sammansättning; och genomsUnligheten af delarne liksom hindrar att urski.ja org.inerne, om äfven sådane der finnas.

Hvad mtmnen angår, eller något redskap till födans emottagande, bör förmodligen dL.nna del hafva sin plats under medelpunkten af djurets kropp, dit de rundt omkring hängande trådarne, stundom sof-likt utspridde, stundom medelst rörelser de äga, draga till sig de i vattnet flytande småkräk, hvilka nulkas dem. Men vi känna hittills äfven så litet sättet huru dessa djur mottaga födan, som andra omständigheter i dtras hushållning, fortplantande m. m. Hvad som tydligen ses, är deras olika storlek, deras egenskap att snart tillvexa; ty man bar anmärkt dem på samma ställen i hafvet inom veckan hafva tilltagit från förstnämda vidd af en liten tekopp, till vida mer än en hattkulles,

Den gulbruna färgen är allmännast hos denna arten. Emedlertid gifvas äfven andra «f alldeles lika förhållande til! alla delar, men som lysa blåaktiga, hvilken Tärg dock kommer från undra sidan. Kanske äro desse blott olika kön, hvilket man har anledning att förmoda hån sannolika berättelser af dem som påstå sig ha sett begge slagen, de blå och gula, vissa tider sammanhängande.

Deras yta, såsom ganska glatt, gör dem ganska hala vid vidrörandet, och de betacka äfven den yta hvarpå de ligga, så att ingen luft framslipper vid bräddarne. Med uådnrne klibba de vid ojemnheter och kunna dragas i långa, sega strängar, hvilka då slutligen afbrista. Ingen särdeles känsel eller ömtålighet röjts hos dem, så framt icke tryckningen är desto våldsammare, då liksom något conynislviskt hos dem märkes. Men de upplösas snart i