Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


TtJMT,AIlEN.

71

Oaktadt denn» mångf.ildighet kan Tumlftren icke idissla, ty matstrupen går endast till första magen , vid hvars mynning rynkornas ställning hindrar födämneu återförande lill munnen, men snarare befordrar duss afgång lill den andra.

Som dejsa djurs föda består i sådana ämnen som deras boställe erbjuder dem, så är visthuset rikt. Fiskar af alla slag jagas af dem beständigt, särdeles flyttfiskar hvilka troppvis ankomma, såsom Sill, Makrill, Lax, m. fi. 'J uinlarne följa dem i stora skockar, ända upp i vik.irne, liksora (efter Pennarus uttryck) hundar efter h.iren. Det är vid sädana tillfällen de nästan förmörka ha Isytan när de uppkomma att flåsa. Likväl jaga de icke endast nära vattenbrynet, utan gå äfven på djupet, der sjökrak, sandålar m. m. med nosen uppbökas ur sanden, efter de fyrfotade svinens sedvana på det torra.

Tumlnren är ett sällskapsdjur. Sällan finner mon någon ensam, utan många tillhopa, i synnerhet under lektiden. to-i5 hanar följn ofta ett och samma föremål för derns begär, och stundom med den .hetta, att de i yran stöta mot klippor eller fartyg eller löpa opp på strrsnden, som det skedde 1744 l en bugt på IsUnd, der inemot hundrade gingo på land och blefvo invånarne till byte ft). Isländaren tror dem verkligen vara blinda under parningstiden, som infaller mot Sommarens slut.

Det är på rygg liggande som honan mottager den segrande nidki-n, omfamnad af hennes rörliga bröstfenor. Dräglig i lie n.ånnder framlider hon, vanligtvis i Juni, ett enda foster, redan af betydlig storlek. Klein utskar ett ännu mycket ofullkornnndt, som likväl hade zo\ lams längd. Den nyburna ungen dir genast sin mor; och under den ömmasta vård njuter han samma näring hela det första året, hvarefter han, vand till Föräldrarnes födkrok, sällar sig till hopen.

Tändarens rörelser äro ganska lifliga, sä att ngnt knappt kan följa dem. Under simmaridet eiler farten hålla de gemenligen hufvud och stjert nedböjde, att knappt mer än tyggen synes i vattenbrynet. De liksom roa sig att trotsa strömmarne, och när stormen upprört Oceanen, synas de an mera lifvade af deri elektriska kraft som då herrskar i böljorna och luften, att med biträde af deras starka muskler kämpa mot de svallande vågorna. Ehuru de äfven visa s'g i Ingnt väder och följa fattygen eller svärma omkring

") Olaf sen Irland. 1. a. 199.