Tillägg
om
DELFINEN.
DELPHINUS DELPHIS Linn. På Fr. Dauphin.
Samfält invånare med Tumlaren af de stora hafven, visar han sig dock icke vid Svenska stranden, åtminstone icke inom Östersjöns gränser. Alla himmels-streck, från Polerne till Eqvatorn, Grönlands och Otahitis — synas likaväl passa honom.
Med lika färg som Tumlaren, öfverträffar han honom, ungefär en aln i längd och deremot svarande tjocklek, äfven som han länge gjort det i namn och rykte.
Mer än 20 sekler sedan tillskref man Delfinen förstånd och känslofullhet, och desse sägner ha vunnit ett slags trovärdighet genom Anatomernes undersökningar.
Vigten af Delfinens hjerna mot dess kropp är som 1-25. Alldeles lika förhållande som menniskans.
Detta förenadt med organets likhet i dimensioner och skapnad , ger Delfinen ett märkvärdigare rum ibland djuren, än det hans luktförmåga fordom tillvunnit honom, och som Aristoteles redan känt.
Men mesta uppmärksamheten väckte Delfinen genom hastigheten af sina rörelser, dansar och språng. Plinius beskref hans fart hastigare än den flygande fågelns. Längesedan tillerkände man stjerten med dess fena en sådan styrka, att man ordspråksvis liknade den som företog en omöjlig sak, vid föresatsen att binda en Delfin om stjerten.
Detta djurets sällskapslikhet och böjelse för hvarandra var intet mindre talämne i forntiden än honans ömhet för sin unge: huru omsorgsfullt hon daggar honom, bär honom under sina armar och försvarar med ett mod som gränsar till ursinnighet. Äfven hanen säges dela denna vård med sin maka, som han ständigt följer och beskyddar. Huruvida likväl Delfinen lefver i engifte, torde ännu böra bevisas.
Det var äfven en allmän tanka att Delfinerne sökte bekantskap med menniskor. Plinius hyste den lika med samtiden. Man såg deras tumlingar och lustiga språng i vikarna och omkring de seglande fartygen, och man kallade
