Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


48 TOHDMDLB1T.

ibland andra, Alkorna på sin lolt, och om än någon af dessa skulle stundom infinna sig under en blidare himmel, tå bestrider icke det deras förnämsta tillhåll i Norden. De Utmärka sig med en kort, otandad, hoptryckt, kullrig och merendels tf ers Öfver fårad näbb, smala- näsborrar « häkom näbben, samt tunga af dess längd; ändtligen äro fotterno trefingrade (med full simhinna förenade) och Titan baktå, såsom på Vrice och Diamr.dea. slägten, men från hvilka Alkorna medelst näbbens skapnad äro tillräckligen skilde. Hela slägtet hör, som sagdt är, till Kordens fågelskara. Det bebor det kalla hafvet kring kuslerne af Grönland, Spitsbergen, Nova Zembla, Labrador, Island, Ferro, Norrige och Skottland. Amerika har också liera arter gemensamma med Europa; äfven den kust af Asien som sköljes af Östra Oceanens böijor har sina, allt ifrån grannskapet af Japan upp till Kamschatkas, och den Nordvestra stranden af Columbi verldsdel. Dock, efter naturen Pelagiska fåglar, besöka de kusterna endast kläckningstiden, som infaller olika för särskilta slag. Då den Svartnabbade Alftan {k, pica) närmar sig redan i Febr. och Mars till Grönland, visar sig Lundan (A. arctica) först i April kring Ferröarne och Island o. s. v. De ödsligaste, ofta de otillgängligaste berg väljas nu af somliga till varpställen. Den korivingade Alkan (A. impennis) utligger eggen på nakna klippan och underbäddar sig bloit med egen träck. Grönländska dufvan (A. Alle) söker bergsskrefvorna nära vattenbrynet, och Lundan härmar Kaninen att gräfva sig flera alnars djupa hålor i jorden, och gör sig äfven stundom mästare af dessa fredliga djurens minor, men värper ock i nödfall på kala berghällen. Knappt lägger någon art mer än ett enda egg, men detta förnyas mer än en gång, om boet plundras. Hvart slag lefver i samhälle, och man måste beundra de talrika skaror de ofta utgöra, oaktadt deras efter utseendet inskränkla fruktsamhet. A. Pica betäcker ofta till tusende en och samma klippa, och, som Dehes säger, «genom deras mängd förmörka solen,» då de uppflyga, med ett dun likt ett stormande väder. Ljudet af Grönlands-dufvorna, oräkneliga kring Spitsbergen, betager förmågan att höra allt annat. Lundarna svärma flocktals på Norrska hafsrymden, äfven som TofsAlkorna kring Kamschatkas islupna nejder. Efter kläckningstiden och så snart ungarne kunna följa dera, skynda do aiia i Augusti till hafs, på hvars öppna yta d«