hela vintern hålla sig. Deras föda är dels fisk, dels kräftor och sjökräk, och man ser dem derföre dyka med förunderlig snabbhet på många famnars djup. Huru de för öfrigt äro betydande föremål i menniskans hushållning få vi strax vidare anföra.
Fem arter äro väl i Svenska Fauna antecknade[1], af hvilka dock blott en enda synes äga verkligt burskap, såsom årligen besökande Östersjön. De öfrige, Nordsjöns Åboer, fast de kunna visa sig, kanhända, på våra Vestra kuster, kläcka de säkert icke på Svenska skär.
Det är Torden eller Tordmulen som vi anse för egentligen oss tillhörande af Alkorna, ehuru, utan tvifvel, endast natursdriften nödgar äfven honom , eljest hafsfågel, att på bestämda tider skynda till dem af våra skär, der han finner säkerhet för sig och sin afföda. Länge ansågs stora Carlsön nära Gottland vara hans enda fristad inom vårt land, men sedermera har man också upptäckt honom i Finska Skärgården och på flera ställen af vår egen, såsom på Ön Bonden vid Ångermanland, samt vid yttersta hafsbandet utanför Nämdön åt Södermanlands sidan. Huru vidt han dessutom är känd, visar hans namnlista, och Norra Amerika äger honom äfven tillika med Europa.
Denna fågel är nästan större än en kråka, och af ett par markers vigt, vanligen 18 tum i längden och af 27 tums vidd emellan de utsträckta vingspetsarne. Han är svart till färgen, undantagande på bröstet och buken som äro hvita. De främsta 11 vingpennorna äro svarta, och de 15 af andra ordningen äfven så, men med hvita spetsar, hvaraf den tversöfver vingarne löpande randen formeras. Näbben är ungefär en tum lång och mycket hoptryckt. Den öfre käken är litet längre, ofvanpå kullrig och med nedåt vettande spets, nästan lik falkarnes. Dea undre, lika hopklämd men rätare med en mot den öfre svarande ränna är ock inunder litet kullrig. Fyra och stundom blott två fåror löpa på tveren af den öfra, framom de med svart dun täckta näsborrarna, och två (ibland en) på den undra. De främsta af dessa ränder äro hvita.
- ↑ Desse äro: Alca impennis, Pica, Arctica, Torda och Alle. Af den vördnadsvärda författaren af upplysningarna hörande till den Heliga Skrift, är redan 1788 i Kongl. Vett. Akad. Handl. s. 205. följ. en skön Afhandling öfver detta fågelslägte förvarad, och hvilken med fördel blifvit äfven nu af oss begagnad.
