Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54
REN.

nära Lappmarksgränsen, men skilja sig sedan ifrån dem. Innan landet uppnått den odling som nu, voro de mycket talrikare, men blifvit sedermera till en stor del utödde, oaktadt det skydd allvarsamma förordningar förunnat dem.

Brunst-tiden infaller i slutet af September för så väl vilda som tama Renar. Kon går i 8 månader drägtig, men bär sällan mer än en kalf, och detta sker i Maj månad. Genast efter födseln är kalfvens färg rödbrun, men svartaktig långs efter ryggen. Småningom bortgå likväl dessa hår och de nya synas mest svarta på rygg och sidor, men gråna mot den instundande vintern.

Det händer icke sällan att Ren-korna kalfva på sjelfva snödrifvan, och det är härvid märkvärdigt att deras något högbenta foster, ehuru klent, genast kan åtfölja dem på snöfältet hela dagen. Snöslask och blåst äro dock, när sådane inträffa, icke helsosamma för dem, hvarföre Vallhjonen söka, om de kunna, lugnare ställen för Ren-korna vid kalfningen. Vanligen frånstängas också hanarne på särskilt betesmark, helst korna, rädda om sin afföda, gerna stångas med dem, och derigenom lätt förfördelas. Sällan har dock Lappen mer än en fullvuxen Hirvas för alla sina Vaijor. Kalfvarne börja ganska tidigt att deltaga af de födämnen som naturen bestämt för dessa kreatur, bestående under vår och sommar i Fjälltrakten af finare grässlag och flera för dem smakliga vexter, såsom arter af Syre- och Ranunkel-slägtet, hvaribland, i det sednare, Snö-Ranunkeln (R. nivalis), Norsa Rasi kallad af Lapparne, framför andra begärligt sökes. SkogsRenar deremot, välja de späda löfven af vide och björk, äfven som Vattenklöfver, Missne, Fräken och dylika som i skoglandet förekomma. Men vintertiden hämta alla deras näring af den bekanta Renmossan (Cenomyce rangiferina). Likväl försmå de icke andra Lafsorter, hvaraf skogsträden äro bördige [1]. Renens vinterutfodring är således icke mödosam, emedan han uppehåller sig sjelf, under bar himmel, genom förmågan att skaffa sig födan under den ofta par alnars djupa

  1. Leem berättar, att de äro mycket begärlige efter Salt, hvarföre de ofta bege sig i Finnmarken till hafsstranden att slicka hafssältan. Urin skall vara en läckerhet för dem. I skoglandet söka de också kosvampar och skola förtära äfven Fjällmöss med snålhet, men afbita blott hufvudet och lemna det öfriga. Leems Lappm. beskr. s. 142. Grape i K. V. A. Handl. 1804. s. 92.