Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
41
ALLMÄN PADDA.

När våren med säkerhet inträffar, gifva de sig snart, merendels efter solens nedgång, tillkänna genom ett sakta qväkande ljud på de platser som hysa dem. Nu nalkas också parnings-tiden, och som denna förrättning måste ske i vattnet liksom i allmänhet för grodorna, så ombyta ock Paddorna sin vistelseort. Man har under detta sett hanen, någon gång aflägse från den våta brudsängen, ertappa en hona, hvilken i ögonblicket sluten i hans armar, nödgas sålunda släpa sig fram lång väg med sin börda, till den sumpiga ort dit natursdriften leder henne att aflemna ämnet till sin afföda. Också fäller hon icke ett enda egg förrän målet tunnes. Parningen varar en vecka och äfven flera, då årstiden är kylig. Nu höres ett beständigt qväkande, och särdeles ett starkare knurrande af hanen, då en medtäflare söker att göra honom platsen stridig, hvarvid bakfötterne tjena honom till värn och försvar. Fåfängt slites han från föremålet för sitt begär: äfven betäckt med sår, ja stympad, skyndar han å nyo att para sig. Omsider börjar honan att fälla rommen som af hanen befröas, under det han med någon af bakfötterne drar den under sin bakdel och sedan släpper den. Eggen, inneslutna i ett genomskinligt segt slem och svarta till färgen, bilda 2 strängar eller snören som fasthänga vid honan. Tidtals uppkommer paret till vattenbrynet för att andas, och snart gå de åter till botten att förnya deras bemödanden, och detta sker många gånger. Strängarne förlängas vid hvarje nytt eggpar till flera tum, så alt de slutligen efter 12 timmar, då alla eggen äro lagda och Lef roade. kunna utgöra en sträcka af 20 alnar. Beundransvärd är tillika den färdighet hvarmed hanen, liksom förrättar förlossningen, då honan, oförmögen att sjelf entlediga sig, den förra medelst bakfötterne småningom utdrager de strängar, i hvilkas slem eggen ligga insvepta[1].

Endast nattens mörka lugn gynnar Paddornas biläger. Likväl har man funnit att paren under flera dagar efter eggläggningen icke varit åtskilda. Rœsel har också öppnat sådana honor och funnit deras eggstockar alldeles uttömda, och detta oaktadt har parningslystnaden hos hanen lika ifrigt fortfarit. Besynnerligt fenomen hos ett väsende, hvars natur är sjelfva tröghetens afbild.

  1. »Le mâle lui prête son secours. L'accoucheur le plus expérimenté ne s'acquitte pas mieux de ses fonctions, que ce mâle officieux & empressé s'acquiue dei siennes.» Bonnet Contemplat. de la Nature 2. p. 256.