snödrifvan. Begåfvad med en särdeles fin lukt, finner han medelst vädrande och nosens nedsänkande genast stället der mossan vexer, hvilken han, efter snöns uppgräfvande med framfötterna, aldrig fåfängt söker. Sällan ser man Fjällrenar annars mottaga någon föda som tillbjudes dem, utom den de genom deras eget bemödande sjelfve uppgräfva. När isgata vid vinterns början och infallit töväder tilldanats under snön, eller is-skorpa lagt sig öfver mossan, komma Renarne med svårighet åt densamma, och bli utsvultne, hvaraf, i synnerhet de yngre, ofta störta.
Renen har intet gällt läte, utan endast ett slags grymtande, snarlikt Svinens, när de samla sig tillhopa. I åldern upphinner Renen, särdeles hanen, knappast 14 år, och om icke vantrefnad förut vållat andra bräckligheter, plär den sista, af lossnande eller bortfallna tänder, sätta honom ur stånd att längre föda sig.
Mycket renlig af naturen, trifves icke Renen på smutsiga ställen. Han besväras ock aldrig af någon ohyra, fastän desto mer plågad af mygg och brömsar, så mycket kännbarare som huden är nog hårtunn om Sommaren. En värre pest äro dock de så kallade Renflugorna eller arter af Styngslägtet, hvilka redan äro tecknade och beskrifne i detta Verk (n:o 23). Det tillfälle som skildrandet af Renen erbjuder, tillåter oss nu tillägga några anmärkningar.
Renstyngen äro, som man känner, af två slag, och deras Larver få namn af kurbma, hvarmed sjelfva de på Renens hud befintliga kulor, ehuru mindre riktigt, benämnas. Den ena, kallad pata påtsko af Lapparne, är det egentliga Renstynget eller dess fluga, (n. 23. 2.) som perpendikulärt flygande med uppåt vändt hufvud, och nedåt vettande spetsig stjert, ofta högt opp, liksom hvilande i luften, passar på det ögonblicket, då hon, nedsänkt på Renens rygg, kan släppa sina egg emellan de glesa håren på skinnet. Så alstras Larverne som dölja sig inom de hylsor som af dem åstadkommas, danade af fethinnan som sammanbinder huden med underliggande muskler. Merendels inom året äro kurbmerne fullvexte, och omsider till hälften utträngande, lossna de under skakningar af Renens kropp, och nedfalla på snön eller marken. I förra fallet förlora de snart lifvet, men i det sednare och om varm väderlek gynnar dem, äro de dygnet om rörlige, och förbytas sedan
