Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 94 —

nåd blifver då en börda. Jag vet, det fins blott en enda i detta Samfund, som äger inom sig skäl till en sådan fruktan: lyckligt för mig om dess namn ej kändes! Men ock, då förtjensten finner sig tvungen af eget vittne, att göra sig rätt, fruktar hon ännu, att ej allmänheten skall gifva den; denna allmänhet, som man så ofta med orättvisa beträder, och hvars dom man dock söker; denna allmänhet, så trög att erkänna ett företräde, så förtviflad att gifva tvenne, så envis i sin fördom emot de storas förtjenster, så benägen att anse en Hofmans belöning för gunstlingens lycka. Min Herre, om Ni varit nog stolt och nog svag, att befara en sådan misstydning, så torde det nu kunna öka er tillfredsställelse , att genom ett Samfunds enhälliga val se alla sken dertill förekomna. Men hvar fann jag något skäl att läna Er denna fruktan? Allmänheten, så sällan rättvis emot edra likar, har aldrig upphört att vara det emot Er, Hon har älskat Er, förr än hon vördat Er; hon har känt edra snillegåfvor , förr än hon visste er lycka; sett Er i sällfkap med sånggudinnorna, förr än hon såg Eder uppvakta vid thronen. Det är hon, min Herre, som sjelf för Er utsett första rummet i vårt val. I den tid, då ännu Svenska Akademiens inrättning endast fans i hennes hopp, dess Ledamöter i hennes gissning, blandade hon redan ert namn i de förstkorades antaL Om hon bedrog sig i sin väntan, bedrog hon sig ej om eder rätt. Hon dömde likasom vi, att den ej blifvit förgäten,