Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 133 —

skrifter så väl som våra medtäflare, och vill med dem dricka ur samma Aganipp hellre än efter dem ur ränniln. Hvi skulle man kasta bort nycklarna til dessa helgedomar, eller döda de så kallade döda språken på nytt, som sker när de så allmänneligen föraktas på nytt, som sker när de så allmänneligen föraktas som nu, och vid våra lärosäten vräkas bland skräpet, om icke ur dem efter handen fördrifvas, till en obotlig skada för rättskaffens smak i Svensk vältalighet och skaldekonst. Så otacksamme må vi icke vara emot dessa våra välgörare och mönster i tal och skrift; som likväl voro de endaste, hvilka efter det djupaste barbari, hvari verlden låg, uppstodo efter flera hundrade års tystnad, så till sägandes ur sina grifter, vid slutet af det femtonde och början af det sextonde seklet, att skingra mörkret, fördrifva okunnigheten, återföra den allt sedan Romarnes tid förlorade rätta smaken, och upplifva det dufna snillet, hvilket utan deras hjelp icke hade kommit till det lif det nu äger, eller fått den styrka hvarmed det nu skryter. Läsom de nye, men lemnom icke de gamle; de förra til tidsfördrif, de sednare till förkofran; och dragom honung ur begge: så skall deraf i tiden födas något förträffligt, och många Svenska pennor skäras, som utsprida vår höge Stiftares och Beskyddares lof, sig sjelfva till heder; hvarunder de icke heller lära förtiga deras prisvärda möda, som varit Hans verktyg.