Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 159 —

länge har man ej sökt det konstlade och besynnerliga, innan man stannat vid det enkla, naturens. Man har ej kunnat föreställa sig, att det fullkomliga i alla slag vore det närmaste att tillgå, vore det som instämde med hvar menniskas begrepp, som ingick i hvar mans känsla. Häraf denna spända orientaliska styl, som så illa passar till våra nordiska tungomål, dessa slösade bilder som förvilla förståndet, stora phraser som ej säga något, tvungna liknelser som ej lära något, blomster som qväfva tankan, utrop som kyla själen, Lagen framställd i epigrammer, och Evangelium i gåtor.

Lägger man härtill allt det tvungna i utförandet af hvad så orimligt blifvit sammansatt, det våldsamma i rösten, det löjeliga i åtbörden; så torde man häruti, om ej finna en ursäkt, dock igenkänna en orsak, till den vackra verldens försummade kyrkogång. Kan hända har man oftare ägt skäl att beklaga, än förifra sig deröfver. Det är sannerligen svårt för en upplyst man, i fall icke omöjeligt, att hämta uppbyggelse för sin själ på ett rum, der smaken, örat och ögat tillika såras.

Denna tid är förbi. Den Andeliga talekonsten har, lika med de öfriga Vitterhetsdelar, på en ganska kort tid gjort ansenliga framsteg. Det är ej mera rart, att i hufvudstadens tempel höra de vackraste vältalighets prof. Om den högsta grad af fullkomlighet ännu återstår, om