och skära lyriska ton, som är dess högsta och första egenskap; den ton, säger jag, som tvingar sig ner i själen med styrkan af sitt harmoniska fall; som gjuter tanken med en enkelhet, men också med en vigt, hvilken likasom föreställer uttrycket deraf i bronze förevigadt. En annan äger på sin lott eller känner lifligare den lenare, men svagare ljufligheten, som öppnar hjertat och flyter derigenom, likasom den stilla bäcken igenomskär dalen; men hvars intryck blir snart gammalt för örat, och förlorar sin kraft för själen. En söker naturen ensam i målningar och skrifter; en annan fordrar den blandad och anordnad af det philosophiska vettet eller Samhälls-smaken: Att förtiga en oändelighet af sådana skiljaktigheter.
I denna ständiga ombytlighet af sinnesgåfvor och omdömen, ifrån folk till folk och ifrån man till man, genom hvilket organ förklarar sig nu, frågar jag, den allmänna Smaken? Hvilken nation, hvilket samfund, hvilken enskilt kan bevisa sig vara utan jäfvighet dess rätta tolk? Eller hvar finnes således i all dess obestridda myndighet denna högsta Domstol, som man låtsar underkasta sig? Visserligen ingenstädes. Men fastän detta måste medgifvas; fastän intet samhälle, ingen enskilt kan med fog tillmäta sig detta anseende af högsta ofelbarhet, gifves derföre ej ett allmänt Rätt i skönhet, likasom i förstånd, merendels lätt att urskilja för hvar och en
