Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 183 —

af Eder nyss tillförene räcktes att lyfta mig ur det mörker, der jag bortgömdes af en strängare, men rättvisare lycka. Jag vet att det icke är den enskilta erkänslan, som har rätt att höras ifrån detta rum; men att förena sin röst med den allmänna, kan det förbjudas henne? Hvilket snille hafva våra dagar sett uppstiga, som ej funnit i Eder en välgörare, och hvars lyckligare tillfälle att följa sin kallelse icke varit till en del gåfvan af ert rättvisa förord? Hvilket af de vackrare yrken är det väl, som man ej sett vid eder hand nalkas thronen, och på hvilket Ni ej nerkallat Monarkens blickar? I sanning, min Herre, om svenska Vitterheten lånat nya behag af edra egenskaper, så är det en ära, som Ni sjelf delar med henne; och utan att förlora i sin vinst, lättas hon derigenom i sin förbindelse. Men edert nit för dess tillväxt, eder alltid mötande välvilja, edra främjande omsorger, — se der de fordringar, som Ni äger hos henne oafkortade, och som hon en dag skall betala åt edert namn.

De tre svenske Regenter, hvilkas minnen, våra författningar närmast införlifva med denna Stiftelse, hafva redan funnit häfdatecknare eller skalder, värdige att emottaga omsorgen för deras namns oförgänglighet. Vasars Stamfader har sett, för längre tider sedan, en manlig vältalighet öfverlemna hans minne åt efterverlden, och har i våra dagar skördat sitt fordna folks beundran