Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 195 —

tider hafva sett införas och försämrade seder stadgas den plägseden, att, i brist af verkliga dygder, berömma menniskor, som ej ägt vissa fel. Grefve Scheffers minne förkastar denna låga konst. Kärleken för det goda, nit för upplysning voro grundkänslor, djupt fästade i hans själ, första driffjädrarne till alla hans företaganden.

J kännen denna lära, mine Herrar, som nyare philosopher sökt utbreda, till föga heder för vår tid, som förstör grundvalen till sedoläran, vanhedrar dygden och förblandar henne med lasten, qväfver menniskokärleken, sårar vänskapen och dödar den sanna äran: med ett ord, denna lära, som i egenkärleken lägger grunden till våra gerningar. Men hon är ej gillad af Er, denna inbillade vishet, som aldrig öfvertygar förnuftet, men tvingar hjertat att rysa. Naturen skänker stundom stora själar, till en oupplöslig gåta för de fina tänkare, som från aftagande seder draga förhastade slutsatser om menniskohjertats grundläggning; och en sådan skänk var Grefve Scheffer.

Härstammande från förfäder, som dels med lärdom och insigter gagnat sitt tidehvarf, dels beklädt de vigtigaste embeten, ansåg han sig hafva ärft den dubbla förbindelsen att tjena sina medborgare och att upplysa dem. På den bana han valt såsom Statsman, fann han snart