Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 210 —

Ej nog att han sjelf var den mest välgörande bland sina medborgare; huru månge andre har man ej funnit uppväckas af hans efterdömen, förädlas genom hans täflan. Huru många allmänna inrättningar till räddning och uppehälle för nödlidande, dem antingen sjukdomar eller fattigdom hotat med undergång, och dem åren dels betagit styrkan att sörja för sig sjelfva, dels ej ännu hunnit gifva den. Huru många sällskap, förenta vid hans röst, att med den ädlaste täflan befordra dessa afsigter. Ja, mine Herrar, jag vågar säga det: om svenska folket, hvars sinnen förr vunnit mera beröm för styrka än för ömhet, i sednare tider blifvit så böjligt för mensklighetens och medborgerlighetens dygder; om vi nu vid alla olyckshändelser, då antingen elden sköflat våra städer, eller hungern, ännu mer härjande, våra landskap, se allmänheten täfla att med frivilliga gåfvor ej allenast bota men ofta öfverskjuta den lidna skadan; så är denna ändring i en hel nations sinnelag, till en stor del verkan af Grefve Scheffers röst och efterdömen. Stor är utan tvifvel den, som i ett land skingrar okunnigheten och upprycker fördomarne; men ännu större den, som tvingar vanor och böjelser, och skänker åt ett folks hjertan nya dygder.

Kanske är den säll, hvilken medelmåttan satt lika långt från faran att missbruka rikedomar, som från nöjet att använda dem till andras väl; men sällare den, som likt Grefve