Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 211 —

Scheffer, i lyckan aldrig funnit hinder för sitt hjerta; som vid slutet af banan ser sig tillbaka med ett tillfredsstäldt sinne, och finner på sin väg ingen olycklig otröstad, ingen nödlidande ohulpen; ofta ser sina steg fuktade af erkänsamhetens tårar, och stundom, med icke mindre nöje, någon välgerning, som fallit på en otacksam.

En stor Mans bortgång gör en tomhet i samhället. Den som fästat sig vid sitt slägte med så många särskilta band af mensklighet, af medborgerlighet, af snille och upplysning, kan ej på en gång slitas från dem alla, utan att flere tusende lida. Dock, om de efter hans död ännu hvila i andra händer, är förlusten den samma, men saknaden mindre känbar. Huru mycket mer skulle Grefve Scheffer blifvit begråten i en annan tid, då den torftige i honom förlorat sitt enda stöd, snillet sin förnämsta uppmuntran. Beskyllom dem icke för otacksamhet, om det beskydd, som dem lemnas af den första Medborgaren, minskat smärtan vid en välgörares död; om skickligheten, om förtjensten, om snillet, fästade vid thronen, ej taga sitt hemvist vid Grefve Scheffers graf. Nej, mine Herrar, sådant var hans eget hjerta, sådant hans nit för det allmänna, att om ännu hans blickar sänka sig till vår jord, skall han i en älskad Konung och ett lyckligt folk söka sin enda belöning, och sjelf skatta sig lycklig att med dessa villkor förglömmas.

Men han kan ej förglömmas, mine Herrar,