Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 217 —

länge ansetts helgad, antingen åt den senare ömhetens eller de flitande plågornas uttryck.

Det är af häfdatecknare, det är af skalder i detta samfund, mine Herrar, som svenska Konungars storverk böra frambäras till efterverlden. Eder har det tillhört att beskrifva denna Hjelte, som olycklig i början, men stor i sin olycka, såg fäderneslandets förnedring, men aldrig sina egna faror; som, öfvergifven af landsmän, vänner och slägt, men understödd af sitt mod, vågade sig med några hundrade män, emot en konungs och en kejsares förenta styrka; som nödgades eröfra sitt fädernesland, för att göra dess sällhet; som ryckte sitt folk från de andeligas ok och dess egendom från deras händer; den störste Konung på sin tid, om den är störst, som gör sitt folk lyckligast. Det har varit eder rätt, mine Herrar, att utbreda den Hjeltens lof, som, då han fått i arf sina förfäders tapperhet och trenne krig för att utöfva den, genom en vishet och ett snille, som tillhörde honom sjelf, med en inskränkt makt öfvervägde många mäktigare fiender och länge styrde Europas öden; som bragte svenska namnet till den höjd af ära, det förut aldrig uppnått, och skapade af sina rådgifvare store män, af sina soldater hjeltar; som ändteligen sjelf, lika stor i rådkammaren och på krigsbanan, förenade alla de särskilta egenskaper, som hvar för sig kunna göra menniskor odödliga. Eder, mine Herrar, har det