Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 218 —

egnat att besjunga den Hjelten, hvars ära är för stor att jemföras med antalet af hans dagar; hvars dristiga och segrande vapen förskräckte äfven dem de beskyddat, och som fann naturen lika undergifven för sina steg, som fienden för sina fanor. Er lyckliga lott skall det sluteligen blilva, att helga eder röst genom en Konungs lof, hvilken verlden ej ännu sett tvungen att vinna segrar, som skänker sitt folk en ny ära, och sina efterträdare en dag nya efterdömen, större än dem Han sjelf emottagit.

Ja, mine Herrar, dessa äro de odödliga banor, der allmänheten redan sett och framdeles skall se Eder sprida sanningens ljus, vältalighetens styrka, och skaldekonstens omvexlande förtjusningar. Stundom lemna efterdömen, stundom lärdomar; än hinna målet sjelfve, än dertill vägleda andra.

Kanske skall hon äfven finna, att under det J bären smakens fackla öfver vältalighetens och skaldekonstens olika vägar, ert snille stundom skänker en vårdande blick åt denna konst, som i sitt ursprung äger med dem så mycken likhet, som ofta stöder deras gång och befästar deras välde öfver menniskors hjertan; som med ljudens konstiga blandning hänrycker sinnet, och målar för örat lika tydligt, som ljuset för synen. J, vårdare och uppodlare af ett lands tungomål, skullen J förakta denna konst, som sjelf är det