Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 221 —

strid, bemäktigade sig hjertat och trängde in genom flera sinnen på en gång, kunde ej örats väg af dem förglömmas. Känslan af denna hos dem så kallade nummern, bestående i den mest verkande ordning af ljud och af ord, den mest grannlaga blandning af längre och kortare stafvelser, så mycket svårare, som den ej, likt skaldekonstens, är stadgad genom vissa lagar; dessa starkare höjningar och sänkningar, som skilja konstens högre från folkets allmänna uttal, kunde ej ägas, utan af ett öra bildadt och öppet för sångens rörelser och behag. Huru sorgfällige Grekerne voro om detta sista slags skönhet, kan dömmas af deras tecken eller noter som, till antalet öfver 1600, nyttjades att fästa ljudet för uttrycken både i bundit och obundit tal.

Dessa sanna utrop af lidelserna, dessa oväntade språng eller fall i rösten, dessa åskeslag af vrede eller förbittring, fordrade, om ej ett philosophiskt begrepp, åtminstone en medfödd känsla af Musikens grunder.

Den äran torde dock tillhöra vår tid, att i vissa delar häri hafva öfverträftat de gamle. Det är nu först man sett öppnas denna präktiga skådebana, uppbyggd af snillet, som skapar skönheterne, och af smaken, som sammanfogar dem utan hvarandras skada, der alla konster förena sig att täfla om vår förundran, alla nöjen om vår förtjusning; och der språket genom