Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 270 —

nu vidden af det ämne jag företagit mig. Hvart jag kastar ögonen på de märkliga händelser häfdatecknare förvarat, finner jag svårigheten att dem rätt utföra; att ej trötta med uppräknandet af så många segrar, att nämna, att rätt välja de yppersta, att ej glömma dem, som utan att ådraga märkeliga följder, dock äro märkliga genom anförarnes snille, Hvad mönster! Hvilken skola för stridsmän! Banér och Torstenson strida ihop! Sveriges lycka, nyss vacklande i Tyskland, är redan återställd, segern återkommen, fienden flyr öfverallt. Här fattas mig ord att beskrifva så åtkilliga segrar, så många eröfringar, dels då Torstenson på Witstocks fält under Banérs befäl med svenska förtropparna bereder Banér en fullkomlig seger, och vid Chemnitz bidrager att förskingra fienden: eller då Torstenson allena försvarar Salströmmens stränder, gör dem till en gräns emot en öfverlägsen fiendes anfall, och under Banérs frånvaro lemnar denna hjelte tid att samla sina sinnen, hvilka sorgen öfver en kär makas död hade förkrossat; eller då, förkastande smickrets och tvedrägtens falska röst, uppfylld af nit för fäderneslandet, han bibehöll den förtroligaste vänskap med Banér, ty begge voro värdige hvarann, begge voro utan afundsjuka, utan annan ärelystnad, än att bäst tjena Riket: stora mäns rätta kännetecken. Så vigtiga omsorger, så mycken möda hafva medtagit dess krafter: Torstensons kroppsstyrka liknar ej dess mod; han tvingas till hvila; honom tillåtes att