Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 59 —

Skaldekonsten genom edra föreskrifter läras, att med lifliga färgor frambära till efterverlden målningen af ett upplyst tidehvarfs tänkesätt, seder och behag; än Vältaligheten, öfvad att på fäderneslandets språk föreviga dess stora mäns hågkomst, ofta finna ämnet för sina loford, der hon emottagit undervisningen för sina uttryck, och ändteligen Vitterhetens Beskyddare ej vägra att utmed sitt namn, i Minnets förvar låta dem tecknas, åt hvilka Han i dag anförtrodde att vårda de lagar för snillet dem Han igenfann i sitt eget.

Deras stadgande och Hans eftersyn befästa omsider en tänkande ålders efterdöme, som upphört att anse vettenskaperna stridande mot ett manligt folks styrka. Det land som framfödt hjeltar, älskar nu att se berömmet ledsaga äran, och i de glada konsterna, så ofta dömde att försvaga hjertat, ser ej annat än milda känslor, tjenande att blidka den hårdhet i hvilken dygden, mindre älskansvärd, saknar det välde behagen ensamt kunna gifva. Det är nu mera, klädt i Snillets och Historiens prydnad, som den lyckliga dygden söker framtiden att äska dess vördnad, som den förtryckte går att åkalla dess rättvisa. Hon ser dem gifvas af tillkommande åldrar, och efterverlden bevarar de ädla gerningar som vältaligheten och skaldekonsten framburit för dess domstol.

I denna fristad emottagas nu de Svenska SångGudinnorna, sedan de med Gustafs