och urskillning, hvarmed Notarien och Boktryckaren Carl Delén gått henne vid tryckningen till handa.
Akademien får till slut förklara det nöje, hvarmed hon skall emottaga alla anmärkningar, hvilka göras af dem, som röja insigt i det ämne hon afhandlat. Hennes visa Lagstiftare har icke tillåtit henne att inlåta sig i andra skriftvexlingar, än dem som tjena till verklig upplysning eller till ett alldeles oundgängligt försvar. Hon afhålles både genom lagar och egna tänkesätt från onödiga tvister, men skall icke försumma att lemna alla de upplysningar, som kunna lända till ändamålets befrämjande; och om hon blir öfvertygad om något misstag, skall hennes öfvertygelse följas af den rättelse, som hon i sådant fall anser både för en skyldighet och en heder att tillkännagifva. Akademiens enda föremål har varit det rätta, och hennes enda afsigt att gagna. Ehuru afskild från all tanka om egen ofelbarhet, kan hon icke neka sig den förmodan, att hon i det hufvudsakliga funnit det rätta hon sökt. Hon hade i annat fall icke lagt sitt arbete under Allmänhetens ögon. Om hon lyckats i sitt bemödande, äger hon den tillfredsställelsen, att hafva uppfyllt en af hennes Stiftares och Välgörares afsigter. Hon torde äfven då få smickra sig, att hafva funnit en utväg till ådagaläggande af sin lifliga tacksamhet emot
