| Enkelt ljud. | Dubbelt ljud.
|
| J. | böj, dröj, förnöj, höj, röj. |
| K. förök, krök, kök, lök, rök, sök. | |
| L. göl, pöl, söl, öl. | |
| M. | beröm, dröm, döm, glöm, göm, ström, söm, töm. |
| N. dön, grön, lön, mön, rön, skön. | |
| P. dröp, kröp, köp, löp, stöp. | |
| R. dör, gör, hör, kör, mör, rör, skör. | |
| S. fös, gös, lös, pös, tös, ös. | |
| T. blöt, flöt, möt, njöt, nöt, sköt, söt. | |
| X. |
Man lärer ej finna denna Tabell onyttig. Den synes kunna tjena till grund, ej mindre för stafsättets stadgande, än sjelfva uttalets.
Det första som deraf inhämtas, är att ingen af de fjorton consonanter i språket, hvilka kunna sluta en stafvelse, ljuder någonsin efter någon enda vokal, af sig sjelf dubbel, de tre j, m, x, endast undantagna.
Att n i slutet af ett litet antal ord erhållit detta dubbla ljud, utan att behöfva tvåskrifvas, det har tydeligen härledt sig, ej af bokstafvens naturliga (d. ä. vanliga) ljud, utan af öfverenskommelse och antagit bruk. Man behöfver blott påminna sig å ena sidan mängden af alla de nyss uppräknade ord, hvari denna consonant alltid ljuder enkel, och å den andra, alla de öfriga hvari den alltid måste skrifvas två gånger för att ljuda dubbel, till ex. rönn, lönn, brunn, stinn, försvinn, brinn, spinn,
