Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
58
Andra Afdelningen.
enkelt eller sjelfdubbelt ljud, här förstodes omöjligheten att ljuda annorlunda. Nu besvaras den tillräckligt, genom påminnelsen, att man här, med natur af enkelt eller sjelfdubbelt ljud, endast förstår det slags ljud af begge, som bruk, vana, öfverenskommelse (eller huru man vill kalla orsaken) gifvit deråt: så snart nemligen detta slags ljud är ojemförligt allmännare än undantagen derifrån. På denna grund, och i denna mening är n tydligen ett enkelt, m deremot ett sjelfdubbelt ljud[1].
Låtom oss nu samla tillhopa våra afgjorda satser, för att derefter se till, huru långt de ofvan framställda frågorna om consonanternas fördubbling, låta sig derigenom besvaras. Dessa afgjorda satser synas blifva följande:
- ↑ Vid de förut uppräknade 24 undantagen från detta sjelfdubbla ljud af m anmärkes till hjelp för minnet, att då 9 ord afräknas, (nemligen tam, ram, lam, kram, Rom, loma, kroma, prima, tima,) höra alla de öfriga 15 till ett enda fall, nemligen: då m efter å eller ä slutar stafvelsen; t. ex. i pråm, inkråm, beqväm, förnäm, täm-ja, väm-jelse. Hvartill räknas äfven m i alla derivationer från sådana ord, eller flexioner deraf, fastän det i flexionen eller derivationen icke slutar stafvelsen; t. ex. i beqvämt af beqväm, tämt af tämja, o. s. v. Denna regel för ljudet af m efter å och ä är allmänt gällande, när blott undantag göres af imperativerna stäm, kläm, skäm, m. fl. s. såsom behållande ordets infinitiva ljud, och af de tre orden våm, råm, läm. Utom i de här nämda två fall, nemligen: 1:o i de 9 anförda orden, 2:o när det efter å eller ä slutar stafvelsen (tillhopa 24 ord,) samt emellan 2:ne vokaler, gäller m öfver allt annars såsom sjelfdubbelt ljud.
