för det rätta språkljudet, och påstått att, för skillnads skull derifrån, förändra stafningen öfver hela språket i alla de öfriga orden. Man har ej tänkt efter, om det, som man företog sig att mästra och ombyta, just tilläfventyrs ej vore det rätta och naturliga, och om det som man lemnade orördt, icke snarare borde som undantag och afvikelse anses och utmärkas.
Utan att barbarisera och förderfva språket, skulle man naturligtvis på denna väg aldrig komma fram till det ändamål man sökte: orthographisk enlighet mellan språkljuden och språktecknen; ty en gränslös fördubbling blef här det enda medlet. Det blir då af en alldeles bevisad oundviklighet, att vända vägen rakt tillbaka, och att på ett alldeles motsatt håll söka utgång ur denna långa oreda. I stället, nemligen, för att af två consonanter i samma stafvelse fördubbla den första derföre, att den höres dubbel, måste man besinna att den höres dubbel derföre att sådan är språknaturen, och blott söka orsaken, hvarföre i vissa undantag den icke höres dubbel, samt vid hvilka kännetecken man kan fästa dessa undantag.
Men ännu är dermed icke hela svårigheten utredd. Man måste påminna sig att dessa undantag blifvit, genom ett lika obesinnande, i stället för att vara ett enda slag, gjorda till tvenne.
Det gifves nemligen icke blott, som vi redan sett, stafvelser med två olika
