orden rätt, lätt, finn, viss, brist, kost-bar, tyst, tvång, häng bevisa att den sista slut-vokalen a i dessa infinitiver, står äfven här för sig sjelf, och utgör ensam slut-stafvelsen.
Dragom häraf den klara och trygga slutsatsen, att slut-vokalen a i verber alltid utgör en stafvelse för sig sjelf, och att den ena eller de flera consonanter som den har framför sig, alltid höra till förra stafvelsen.
Hvad ändelserna på la, ra, na beträffar, så tyckas de väl göra något undantag härifrån. Egentligen hör dock consonanten, äfven i dessa, icke till slut-vokalen a, utan till en föregående. Man ser t. ex. i orden stämpla, hedra, ruttna, att de blifvit tydeligen sammansatta icke af stafvelserna stämp- hed- rutt- med tillägg af la, ra, na, utan af hela orden stämpel, heder, rutten, med tillägg af slut-vokalen a. Dessa verber hafva således från början hetat stämpel-a, heder-a, rutten-a. Måhända har man i början till och med sagt hårdena, tystena, fast genom språkvanan vokalen e sedan blifvit utlemnad och n tillagdt slut-vokalen. På samma sätt förhåller det sig med slut-ändelsen ja i främja, sämja, stödja m. fl. infinitiver. Orden hafva rätteligen hetat främ-a, säm-a, stöd-a, som de ännu någon gång höras; consonanten j har blifvit tillagd för ljudets skull.
Emedlertid utgöra nu la, ra, na, ja, ma, (till ex. i för-söt-ma) verbala
