likasom deras nominativer, med blott tillägg af den genitiva ändelsen, antingen derföre att man vill igenkänna hufvudordets ljud ännu i böjningarna deraf, eller, hvad som ej saknar trolighet, derföre att en vokal ursprungligen funnits i dessa genitiver, som blifvit bortlagd genom sammandragning, och att man verkeligen, om ej skrifvit, dock uttalat dem: modes, fotes, sakes, rökes, blodes, o. s. v. Tanken sätter då, att så må sägas, likasom en apostroph emellan hufvudordet och den genitiva ändelsen; hvarigenom uttalet blir sådant, som det här tecknas: mat’s, fot’s, sak’s, rök’s, rån’s, blod’s, stod’s, mod’s, o. s. v.
Detta fall inträffar, när ordet är neutrum af något adjectif, som slutas i masculinet med en enda af de 11 enkla consonanterna. Således fördubblas ej i uttalet den förre af de två slut-consonanterna i skönt, brunt, groft, rart, klart, bart, stort, emedan de äro neutrer af skön, brun, grof, rar, klar, bar, stor. Orsaken är här åter, likasom i förra fallet, ellipsen af en vokal. Man vet att den neutrala ändelsen är alltid et. Om man ville lägga den till skön, brun, klar, rar, m. fl. skulle deraf, likasom i biet, fröet, fäet, uppkomma: skön-et, klar-et, rar-et, hvaraf åter, då e uteslutes och de begge sista consonanterna sammandragas, nödvändigt uppkommer det i dessa neutrer vanliga uttalet, skön’t, brun’t, klar’t,
