2:o I consonantens stundom olika ljud framför olika vokaler, till ex. af g i gifva och i ganska. Deraf har händt, att uttalet på alla sådana ställen sluteligen stannat vid det lindrigaste. G i högd, frögd, nögd, bögd (som dessa ord tillförene stafvats) kunde till ex. visserligen hafva behållit samma ljud som g i hög, trög, slög att uttalet derigenom betydeligen försvårats. Men då ljudet af g i gifva, gynna, gälla, hvarest det höres j, befunnits lindrigare, har detta uttal vunnit företräde, äfven i sådana ord som högd, bögd, nögd m. fl., och skrifningen har med tiden rättat sig derefter.
De ord, hvari skrifningen icke på detta sätt förändrat sig med uttalet, äro blott några sådana derivater, hvilka ligga så nära inpå sjelfva stamordet, att den rätta stam-consonanten måst, för slägtskapens synbarliga närhets skull, bibehållas oförändrad. Af denna art äro, utom det nyss brukade ordet slägtskap, af slag, äfven orden vigt af väga, flygt af flyga o. s. v.
Svårigheten, att, vid ett hastigare uttal bibehålla det rätta egna ljudet af vissa consonanter, är då, åtminstone hvad dessa sednare beträffar, utan tvifvel orsaken till alla sådana ljud-vexlingar. Man finner till ex. att g låter rätt väl uttala sig med sitt egna ljud i orden ägt, vägt, vigt (af vig) hvarest vokalens uthållning ger tillräcklig tid att uttrycka consonantens rätta ljud. Deremot i bragt och
