vigt af väga, der vokalens hastighet icke lemnar nog ljud att inspirera det tunga och tröga g, uppkommer i uttalet ombytet af g till det lindrigare k, genom ett slags natur-nödvändighet.[1]
Då nu detta äger sin ofelbara riktighet i anseende till consonanterna, så frågas vidare: hvar helst man ser samma effekt, har man ej rätt att gissa till samma orsak, eller någon af lika art? och kunde således detta icke vara fallet, äfven med vokalerna? så att om o och e antagit, i en mängd af ord, ljudet af å och ä, också detta må hända skett genom deras oftare ställning i vissa stafbyggnader, hvarest deras eget ursprungliga ljud svårligen skulle kunna bibehållas af ett förmildradt eller vårdslösare uttal? Slägtskapen emellan o (omega) och å, samt emellan e och ä, är af sig sjelf ganska nära, och ett litet tvång för uttalet, som ibland uppkommer af blotta bokstäfvernas sammanställning, kunde det ej här, likasom det skett med consonanterna, lätteligen förorsaka en förvexling i ljudet dem emellan, som sedan af vanan bibehållits? Denna troliga mening styrkes vidare, och intill visshet, af följande grunder:
E och o äro, till deras natur, tvenne slutna vokal-ljud, som derföre fordra ett slags
- ↑ Man kunde invända häremot bragd, sagd, lagd m. fl. sådana ord. Men det finnes lätt att kort g låter möjligen uttala sig med d, icke med t.
