redan synas tilräckligt. Men det är nyttigt, för orsaker som snart skola finnas, att göra äfven ögat till domare deröfver.
Förutsatt således 1:o att vokalljudets omskiftande längd och korthet efter stafbyggnaden blott har rum i långa stafvelse-slag, 2:o att den måste kunna icke blott höras, utan äfven hafva sitt tecken för ögat; så blir frågan, i sitt rätta skick framställd, denna följande:
Hvad förstås med vokalens omskiftande längd eller korthet i långa stafvelse slag? Och på hvilka känne-tecken urskiljes den med lika lätthet både af ögat och örat?
Svar:
Denna vokalens längd eller korthet, grundad på stafbyggnaden, uppkommer alltid genom dubbelt ljud af consonant, eller ej dubbelt ljud af consonant efter vokalen, neml. inom stafvelsen.
Skillnaden emellan dessa begge fall består deri, att i det förra, eller då dubbelt ljud af consonant följer på vokalen, hvilar ljudet icke på sjelfva vokalen, utan förnämligast på nästföljande dubbelt ljudande consonant, (till ex. i orden rost, kors, lopp) och gör derigenom vokalen kortare hörd. I det sednare slaget åter, eller då dubbelt ljud af consonant icke följer på vokalen (till ex. i orden låt, båd-a, skål,) hvilar ljudet på sjelfva vokalen och gör den
