sjelfdubbel consonant, eller tvenne enkla; ty sådana fall, då dessa icke medföra dubbelt ljud, urskiljas genom de redan uppgifna minnesreglor. (Se sid. 66 och 84.)
Sedan första frågan således blifvit besvarad, och derigenom visadt, huru vokalljudens längre ellet kortare uthållning kan med visshet bestämmas efter stafbyggnaden, följer nu att äfven besvara den
Efter hvilka andra grunder än ett blott godtycke, kan man af tvenne skriftecken för samma vokalljud, fastställa det ena såsom svarande emot dess längre, det andra såsom svarande emot dess kortare uthållning? Denna fråga delar sig, som hvar och en lätt finner, i tvenne hänseenden, neml.
1:o Då Vokal-ljuden å och ä hafva hvardera tvenne skriftecken, neml. å och o för ljudet å, samt ä och e för ljudet ä; så frågas: efter hvilken regel skall man veta, när det ena eller andra rättare nyttjas i skrifningen?
2:o Då vokaltecknen e och o hafva hvardera tvenne ljud i uttalet, neml. tecknet e, ljuden ä och e, samt tecknet o, ljuden å och o; så frågas: efter hvilken regel skall man veta, när det ena eller andra ljudet rättare höres i läsningen?
