grunder för ortografien, och genomgått hvar bokstaf på ett sätt som röjer mycken beläsenhet, sammandrager han stafningsreglor som äro klara, och till en del ännu efterföljeliga. I det öfriga af grammatikan visar han sig känna den böjning språket börjat få och ännu vidare skulle taga. Den hedern har ock derföre händt honom, att efter 70 år, vid en längre framskriden språkodling, kunna tjena till vägledare för en af våra första grammatister, Herr af Botin.
Jesper Svedberg, slutligen Biskop i Skara, hade haft befattning med Bibelns öfverseende, och äfven varit ledamot i Kansli-Kommissionen, der dess mening likväl icke blifvit rådande. Han utgaf 1716 sitt Schibboleth, eller svenska språkets rykt och riktighet. Detta arbete är fullt af samma besynnerligheter, som finnas i hans öfriga skrifter, och från hvilka han i sin lefnad och uppförande ej skall hafva varit fri. Då man medgifvit detta och att han begått några misstag i ortografien, bör man tillika erkänna, att han i flera hufvudsakliga frågor träffat det rätta. Han ifrar mot det främmande och onödiga bruket af h, visar oriktigheten af vokalernas tvåskrifning, och yrkar deremot konsonanternas fördubbling. Urban Hjerne, hvars förtjenster äro allmänt kände, hade från längre tid tillbaka varit en ifrig
