satser, och tillika Ekholms tankar om trenne ändringar i bruket, med hvilket han i allt öfrigt förenade sig. Dessa ändringar äro, 1:o att v borde uteslutas i de ord, der det finnes förenadt med f, och dessa skrifvas endast med f, såsom hafa, lifet, skrifen; 2:o att i fördubblingar i stället för ck borde nyttjas kk; 3:o att konjunktionen och borde skrifvas ok.[1] I sina Kritiska och Historiska Handlingar, som utkommo 1760, fortsatte han de påbegynta tvister med Professoren Hof och DomProbsten Ljungberg, samt bestyrker sin stafdelning med nya bevis. Ekholm har äfven skrifvit åtskilligt om språket i den tidens periodiska arbeten. De ändringar han föreslog, hafva icke blifvit antagne; men den hedern tillkommer honom, att hafva vågat verkställa hvad andre tänkt, om nödvändigheten att gifva främmande ord svensk stafning.
Carl Brunkman, Magister i Filosofien, företog sig en omskapning af svenska stafsättet, som han ville föra till en större likhet med uttalet. Han uteslöt äfven ur vårt alfabet bokstäfverne c, q, z och det dubbla w. Dessa sina satser har han framställt i fyra skrifter: Sättet till svensk pennelag; Nödvändigaste grunden til borgerlig sällhet; Språk-känning;
- ↑ En Abc-bok utkom 1758, som är inrättad efter Ekholms stafdelning och öfriga grundsatser, och som förmodligen är af honom, ehuru dess namn icke är utsatt.
