och annat ord ifrån det äldre språket kunnat och ännu skulle kunna återskänkas det nyare, lär det dock i anseende till mängden af gamla ord blifva en fruktlös möda, att draga dem ur den förgätenhet, hvartill de längesedan äro dömda. Samma omdöme kan fällas om landskapsord, af hvilka ganska få äro tjenliga att i det odlade språket upptagas. De tvenne förstnämda utvägar synas således ensamt öfverblifva. Af dem förtjenar utan tvifvel skapelsen af nya ord, då den är lycklig, både uppmuntran och beröm, men den rör icke stafningsläran. Likasom de nya orden i sin sammansättning böra följa språkets analogi, bör deras stafning ostridigt rättas efter de redan antagna grunder. Detta sker ock, utan att någon särskilt föreskrift dertill behöfves. Men de främmande orden, böra de behålla sitt eget stafsätt, eller iklädas det svenska? Se der en fråga, som under Akademiens öfverläggningar om ortografien, nödvändigt skulle fästa hennes uppmärksamhet och fordra hennes pröfning. En annan synes väl böra föregå. Kunna de främmande orden umbäras eller icke? Några nitfulla språklärare hafva varit af den förra meningen. Akademien förbigår dem, hvilka af sitt nit blifvit förda till misslyckade och besynnerliga försvenskningar. Men Svedberg har i sitt oftanämda Schibboleth en förteckning på onödiga främmande ord och motsvarande svenska, hvilka i deras ställe kunde nyttjas.
