Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Mine Herrar!

I en verld, der stoftet är inhemskt och anden främling, sammantvungos de likväl till inbördes verkningar, för att å nyo söndras och återvända till sina åtskilda ursprung. Oafbrutet uppenbarar naturens cirkelgång, underformernas förvandling, grundämnenas bestånd; och om i förstöringen, ersatt af återfödelsen, förborgas elementet till vårt slägtes fysiska fortvarande och förkofran, hvarföre skulle ej sjelfva förgängelsen räcka ett medel åt de menskliga själskrafternas utveckling och framsteg? Dessa krafter kunna användas eller slumra, uppspira eller qväfvas; men intensift betraktadt, vet förståndet ej af någon ålderdom eller aftyning: det är gudomligt och således evigt, — alltid samma skapande magt, föränderlig, blott växande måhända, i de skapade verken. Likasom dagen solens, så kallas ock med rätta snillet himlens lån. Allt det stora och sköna, som tanken fattat och antvardar åt viljan att fullbordas, är endast jordens vinst på himlens egendom. Se der dessa gnistor af Prometheiska elden, hvilka ej slockna, men återfara, qvarlemnande ljuset, som af dem tändes och spriddes.


Så har en man, hvars innersta väsen var