Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 102 —

ett rent och lefvande förnuft, hvars hela vandring rigtades att odla och skörda kunskapsfälten, så har Carl Birger Rutström försvunnit ur de dödliges antal, för att tillhöra minnet och ovanskligheten. Om honom är det, som en fräjdad skald sjungit att hans hufvud, liknande Mimers, fann svar på alla frågor, och som en utmärkt andelig Talare vittnat att han, med all sin förvärfvade visdom, ansåg henne för idel fåfänglighet. Dessa vackra runor, nyss ristade på grafhällen, skildra tillfyllest det i Rutström försinnligade idealet af en sann och derför blygsam förtjenst: de behöfva ej, de nästan förbjuda nya tillsatser. Dock lagarne för denna stiftelse vilja äfven en tolk af hennes enskilta förlust; och den, Mine Herrar! som J valden att förvalta ett så ärofullt kall, känner bäst i detta ögonblick, huru litet han ämnades både att tyda och att mildra eder saknad.


Långt upp i Sveriges högnord ligger en föga bördig, glest befolkad nejd, med synkretsen inskränkt af fjällar, på hvilka stjernhvalfvet, närmare sänkt mot jorden, tyckes hvila sig. Inga leende kullar eller Hesperiska lunder eller sakta sorlande kaskader vagga der inbillningen i vällustiga drömmar; svartgrå jernberg, dunkla skogar och strida floder mana till kamp med behofvet, mödorna och faran, till redbart allvar och djupa begrundningar. Från denna trakt härstammade Rutström, och i karaktersdragen bråddes han på den. Man har anmärkt att