Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 114 —

sin egen ironi öfver sina poetiska utflygter, utan den skald, som, då han vunnit Akademiens högsta pris, vann det ännu högre, att hans sång i samma ögonblick, den kröntes, fick vingar och flög kring hela riket ifrån hand till hand eller rättare ifrån hjerta till hjerta. Med den honom egna, i eder lyckliga skildring af hans personlighet så väl tecknade, lifligheten i ord som i uppsyn och åtbörder, radade han skäl på skäl, för att bevisa, huru Akademien gjort orätt, då hon gått Er förbi, hvars lyckliga verskonst, ibland en mängd mindre skådespel, som gjort den Fransyska glädtigheten inhemsk, låtit Mahomet och Tancrede byta om språk utan att byta om anda och ton, och hvars sanna och rika snille af egen ingifvelse uttryckt, än ett snillrikt och lekande skämt i sånger, som upplifva alla sällskaps-kretsar, än en djup både känsla och blick i Sanningen och Allmänna Kärleken, än en hög och rörande skönhet i Tålamodet, än, i en större omfattning, det Qvinnliga könets dygder och behag.

Ni känner hans tänkesätt; Ni vet, huru hans blygsamhet var skild ifrån all förställning. Ni har sjelf tecknat hans sjelfständighet i öfvertygelse och frimodighet i dess yttring. Lika öppet och ärligt som han satte sig emot anspråk hos andra, bestred han de företräden, honom sjelf tillades, och för att fullända sin vederläggning, förnekande han, när ej annat hjelpte, värdet af sjelfva de yrken, i hvilka han utmärkt sig. Ni har redan anmärkt hans tvifvelsmål om möjligheten, att på