Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 115 —

vårt språk uttrycka den skära klangen, eller ens den fulla betydelsen, af den Romerska versen: åt hvars försvenskning han likväl egnade så mången ledig stund.


En blott tillfällighet har i dag ställt honom vid sidan af Adlerbeth. Emedlertid äger emellan dem en viss jemförelse rum, oaktadt den olikhet, som var i deras bana, så väl som i deras ära. Begge hade lika mångfaldig som grundlig lärdom och en egen skicklighet, att uppfylla alla de platser, till hvilka de söktes. Begge förente med forskning i fäderneslandets fornhäfder en förtrolig bekantskap med de klassiska mönstren. Begges högsta nöje var att efterbilda den antika stilen, af hvars egna skönhet de hade en så fin känsla, som lärd insigt. Äfven den gåfvan att till inskrifter använda dess sinnrikhet och dermed förena väl uttänkta sinnebilder, var dem gemensam. Jag talar ej om de öfriga förtjenster, genom hvilka Adlerbeth upphöjde sig öfver Rutström i litteraturen så väl som i staten, icke heller om den sednares vettenskapliga öfverlägsenhet. Jag talar blott om de yrken i hvilka de kunna jemföras. Om äfven i dessa Rutström ej uppnådde Adlerbeth, så synes det mindre hafva härrört af brist på förmåga, än af brist på tillfälle till dess jemna utöfning. Vitterheten var för honom blott ett tidsfördrif, för hvilket han ej ville uppoffra sin alltid tjenstfärdiga menniskokärlek, än mindre någon pligt, som hörde till hans embetsbefattning. Derföre hunno hvarken