honom på den nya plats, såsom Svensk Minister i Madrid, till hvilken hans Konungs förtroende honom kallat. Men Gustaf, som redan förut gifvit Friherre Ramel ett rum vid sin Drottnings Hof[1], önskade snart att äga honom sjelf i sin närmare omgifning, och gaf så mycket hellre efter för hans anhållan att få återvända till fäderneslandet[2]. Han bevistade nu föredragningarna af Rikets ärenden inför Konungen, förordnades till Hof-Cansler[3] och upphöjdes få år derefter till värdigheten af Svea Rikes Råd[4], hvars fräjdade namn han skulle bli den siste att bära. Han emottog denna värdighet i en tid, som ej sparade pröfningar och väl var egnad att besanna Riks-Rådet Ramels valspråk: frukta i lyckan[5]. Den stormiga aftonen af Gustaf III:s regering och lefnad var snart inne. Ur den inre förlägenheten kastade Konungen sig i den yttre af ett krig, och bragte derigenom en länge dold söndring i sinnena, arf efter förra tvedrägtstider, till fullt utbrott. Han var ej oskyldig i den våda, hvari riket derigenom störtades. Af de medel han i farans stund tillgrep, medger man
- ↑ Han utnämndes till Kammarherre hos H. Maj:t Drottningen samma år som han kallades till Ministerposten i Madrid, 1778.
- ↑ 1780.
- ↑ 1781 den 11 Juli.
- ↑ 1786 den 8 April.
- ↑ Metuere Secundis. Friherre Ramel hade tagit detta Valspråk, då han blef Commendör af Nordstjerne-Orden. Till Seraphimer-Riddare nämndes han 1798.
