Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 11 —

honom på den nya plats, såsom Svensk Minister i Madrid, till hvilken hans Konungs förtroende honom kallat. Men Gustaf, som redan förut gifvit Friherre Ramel ett rum vid sin Drottnings Hof,[1] önskade snart att äga honom sjelf i sin närmare omgifning, och gaf så mycket hellre efter för hans anhållan att få återvända till fäderneslandet.[2] Han bevistade nu föredragningarna af Rikets ärenden inför Konungen, förordnades till Hof-Cansler[3] och upphöjdes få år derefter till värdigheten af Svea Rikes Råd,[4] hvars fräjdade namn han skulle bli den siste att bära. Han emottog denna värdighet i en tid, som ej sparade pröfningar och väl var egnad att besanna Riks-Rådet Ramels valspråk: frukta i lyckan.[5] Den stormiga aftonen af Gustaf III:s regering och lefnad var snart inne. Ur den inre förlägenheten kastade Konungen sig i den yttre af ett krig, och bragte derigenom en länge dold söndring i sinnena, arf efter förra tvedrägtstider, till fullt utbrott. Han var ej oskyldig i den våda, hvari riket derigenom störtades. Af de medel han i farans stund tillgrep, medger man

  1. Han utnämndes till Kammarherre hos H. Maj:t Drottningen samma år som han kallades till Ministerposten i Madrid, 1778.
  2. 1780.
  3. 1781 den 11 Juli.
  4. 1786 den 8 April.
  5. Metuere Secundis. Friherre Ramel hade tagit detta Valspråk, då han blef Commendör af Nordstjerne-Orden. Till Seraphimer-Riddare nämndes han 1798.