hellre nödvändigheten än rättvisan; och framtiden skall finna, att han medgifvit det sjelf. Han hade gått för långt att kunna gå tillbaka. — Men om det ej är en vanlig själsstyrka att ståndaktigt uthärda en straffande nödvändighets lag, så är det en större och en beundransvärd att besegra den; och efterverlden skall ej beklaga Gustaf — i kamp med sig sjelf, med de sina, och med fienden — utan att tillika skänka honom en beundran, som en Konungs mod i de svåraste omständigheter kanhända aldrig högre förtjent. Det gällde fäderneslandet. Han räddade ej blott dess bestånd, utan i striden mot en öfvermägtig fiende dess ära; och vi önskade se den tid, som ägde rätt att förebrå honom det han dermed gjort för litet. Sig sjelf hade han ej räddat. — Vi vete att Riks-Rådet Ramel under denna brytning oförskräckt inför sin Konung förde sanningens språk. Han hade alltid gjort det med den frimodighet, som hans embete fordrade; ty de mildaste seder voro hos honom förenade med ett hjerta, som aldrig underhandlade om pligtens fordringar. Också behöll han Gustaf III:s aktning och förlorade ej hans vänskap. I svaret[1] på Friherre Ramels anhållan att få nedlägga Rådsembetet, yttrade sig Konungen: »Eder tillgifvenhet, edra talanger och edra dygder skulle ha förorsakat mig den lifligaste saknad; men i ett ögonblick, då hela styrelsen kommer att
- ↑ Den 6 Maj 1789. Detta Konungens bref finnes i samlingen af Hans skrifter.
