Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


I

— 167 — fall af ett ljust förstand. Med rättvisa ftt Biörns grundsatser och upphöjda tänkesätt , erkännom likväl den blida lycka som nu kom honom till möte, at understöda och utveckla begge: Carl Sparre blef hans Chef, Lehnberg blef hans vän, och han var icke mer ensam vandrare på oba- nade stigar, ej heller mer i nägon osäkerhet om mälel. �n af Sveriges yppersta Statsrbän på sin tid, stod i ädel gestalt till hans föresyn, och gaf med manlig kraft och ett intagande väsende, riktning ät hans allmänna förrättningar, efter sia egen stora förmåga till gagn. #Vid hans sida gick, då yngling som han, den %'ärdige härold af himmelens läror ^ som skapade Svenska Tal* konstens gyllne ålder *J ; Lehnberg och Blom , i gemensam sysselsättning, den förre med Bir- gers odödlighet, den sednare för trefnad och trygghet i Birgers Stad. Det var måhända under någon sådan vandring tillsammans, som Lehn* berg flyttade sina tankar tillbaka till den tid, då både de hemfödda milda yågor och haf^ vets långväga bölja sköljde dessa stränder för^ gäfveSy och då dessa berg^ ännu kala och rys^ liga^ gåfvo herbergen å^ Örnar **;. Det var måhäjida under dessa tankars fortgång och jem � föring till den tid hvaruti de lefde , med beun- dran för den store Konungen, som då hade fyllt mättet af sitt folks lycka, som Lehnberg tillägge^: MåUe aldrig Stockholm ^ måtte al-

  • ) I Bloms svär pu Herr Lindbloms Tal oTver Lehuber;.
    • ) Lehobergs ä|*eiaH|ii^ öfver Bbger Jarl.