Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 172 — klandras. Han folier honom med sina blickar, — men icke med de snabba stegen. Han vill upp- täcka öfverensstämm elsen mellan åtagande och utföring; om ljuset förblandar eller skärper blic- ken; om höjden svindlar éller om den vidgar synkretsen till föremålens klarare uppfattning; om det var en ärelysten med tilltagsenhet att tränga sig fram, eller lycksökaren med list att smyga sig till målet, eller om det var en verklig redbar förmåga, af händelserna satt i tillfälle till liögre gagn. Detta vill han erfara, den lugne Vännen, som för öfrigt väl vet, att i utbytet lig- ger intet afundsvärdt, och derföre låter han ti- den hafva sin andel i afgörandet, om ock de förra närmare förhållanden skulle derunder blif- Ta tillfölligt aflägsna. Men är profvet uthållet, 6å mötas de igen, och mötas då i oupplösligt för- bund: och detta prof vardt hållet, och Blom omgafs som förr af sina gamla vänner, sedan tids-^ omständigheterna hade fört honom i]> i förhål- landen att förvärfva nya bekantskaper. Att Blom tidigt erhöll vänner af de utmärk- taste egenskaper, var för honom en lycka — - men icke iyckans verk allena. Det var hans kär- lek för det goda, som upptogs med välvilja af lika ädelt tänkande som han: det var hans sin- ne för det sköna, som uppvärmdes af andras ftnnu lifligare låga: det var hans forskningsbegär, iinderhållet af ett ljust förstånd, men hållet in- om sina gränser af en lugn besinning, som i iinöjte med andras, sammanträffade och gjorde